Vadanndetta?

Va äre med mig?! =) Städartagen, pligg och glad..... bakat bullar med klara och vilja.... synd bara att klaragumman trillade från sin stol ner i golvet! Jag skulle plocka ur bullarna, hon satt och bakade... pang bom så slog hon en vurpa ner i golvet (vilket hon ofta gör, slår sig) men denna gång tog det rejält och jag fick inte henne till att bli lugn :( lilla gumman! Så ont! Tröstade henne i en halvtimma... hon satt och tog sig på skallen. Magnus var och handlade, ingen tele som funkade då jag skulle försöka få tag på han och Vilja... hon fortsatte att vara ledsen då Magnus kom hem... beslöt oss för att åka in till lassa... men det gick över då hon fick mat! Så vi övervakade henne till kl tio... sedan fick hon krypa till kojs. Ser ut att ha gått bra iaf... stackars lilla flicka... gör så ont i hjärtat då dom slår sig! Vad skulle man göra den dagen man inte räcker till. Fy och ve.... där är nackdelen med att få barn! Man är så otroligt rädd om dom, den dagen dom gör sig illa eller bara är ledsen känner man att det man ,känner för sina barn är oändlig kärlek och man gör vadsomhaver för sina guldklimpar! Att få mina barn är det bästa som hänt mig, mina 2 flickor har fått mig att lära leva med ansvar, inte alltid få som man vill... dom har lärt mig att inte bara leva för dagen, lärt mig att vara sentimental, lyssna och försöka förstå... mina barn har gjort mig till den jag är idag, jag lever inte längre bara för mig själv utan oxå för två andra hjärtan som tickar. Sedan den dagen jag fick mitt första barn Vilja, är jag så rädd för döden, rädd att något ska hända som gör att jag inte får finnas till för mina barn, eller att någon när mig ska bli sjuk som gör att man inte kan räcka till! Är så rädd om det jag har, det jag lever med är det finaste och det bästa jag har. Mina barn har gjort mig till den jag är idag.... En människa som tar till vara på livet, funderar varje sekund, och framförallt uppskattar det jag har och försöker göra det bästa av det jag har!

Jag har och kommer alltid att vara en som ser ut att leva för dagen och tar den som den kommer... Innan jag fick barn levde jag verkligen för dagen... skitsamma vad som komma skall imorrn, det är idag jag lever! Typ så... Men så lever jag inte idag. Ser många i min ålder leva sitt liv idag som jag gjorde för fem år sedan... fattar inte hur?! Ser många som satt barn till världen men inte tar hand om sina barn... dom lever fortfarande med mottot "livet är en fest" ryser då jag inser att vissa som varit som jag var för några år sedan fortfarande lever kvar i den världen, och tar inte ansvar över vad dom satt till världen, varför då skaffa barn? Hur kan man utsätta sina barn för att måsta leva med föräldrar i sådann livstil... mår så illa, att jag bara vill kräkas! Kan aldrig för miljoner se mina flickor behöva uppleva sådant h-vete... den dagen jag utsätter mina barn för ett sådant liv, den dagen finns inte! Tycker bara såååå synd om barn som måste växa upp under sådanna förhållanden.... Tacka vet jag trygghet! Det är det bästa att få känna som barn, även om jag har föräldrar som gått skilda vägar så kan jag aldrig säga att jag inte fick känna trygghet, för det fick jag! Min mamma och min pappa är fortfarande det tryggaste jag har! Och jag älskar dom för att jag fick vara deras barn... älskar känslan av känna att min pappa är stor och stark, älskar att känna att han gör mig trygg i den mörkaste skogen... älskar min mammas suckande, älskar att hon suckar men gör det jag vill om jag säger till ;) Älskar mina föräldrar för att dom gav mig sex underbara älskade syskon; Erika (min andra mamma) Regina ( min äskade storasyster, vi bråkar men älskar varandra ) Andrietta (min älskade lillasyster, själsfrände) Dexter( min lillebror, men har alltid sett efter mig och varit som min storebror) Raoul ( rock rock rock, skojiga bror) Leo (min bebis)


Puss o Kram och Tack till livet! *sov gott*